lördag, mars 11, 2006

Mellan hopp och förtvivlan

Glädjen i att bli moster byttes till förtvivlan som har övergått till hopp. Min syster insjuknade snabbt efter förlossningen och var i fredags morse en hårsmån från döden. Alla organ lade plötsligt av en efter en och det var inte många minuter kvar när min mamma ringde mig och berättade vad som hände klockan 4 på morgonen. Min bror kastade sig in i bilen och hämtade upp mig och i ilfart åkte vi ner till sjukhuset och var framme där runt 5 på morgonen. Då visste vi inte om hon fortfarande levde eller hade lämnat livet. Det första vi mötte var hennes rödgråtne sambo och en diakon och jag var övertygad om att nu var det slut. Tack och lov levde hon fortfarande. Det var en chock att se alla sladdar, apparater, elektroder och kanyler hon var kopplad till. Jag har nog aldrig varit så förtvivlad i hela mitt liv och tack och lov att min familj var där och vi kunde ta hand om varandra.

Under förmiddagen byttes vår förtvivlan till hopp. Hon bytte färg från att vara gul till rosiga kinder och alla värden har förbättrats timme efter timme och har 1½ dygn senare förbättrats än mer. Jag och mamma stannade kvar på sjukhuset över natten och imorgon åker jag ner igen.

Pojken mår bra. Han har legat i respirator och var ganska illa däran ett tag han också, men han är en kämpe. Precis som sin mor! Han är bortkopplad från respiratorn och kan andas själv. Min syster har haft väldigt hög puls och i går kväll fick pojken komma nerfrån neonatalavdelningen och lades på min systers bröst och hennes puls gick ner markant. Det var så himla rörande att se hur han tydde sig till henne på en gång. Hela personalstyrkan på intensiven var inne och tittade och det var nog inte ett öga torrt just då.

Jag är väldigt hoppfull att hon kommer att klara sig. Läget är stabilt just nu och har varit så över ett dygn. Men vi är fortfarande allihop väldigt chockade att det kunde gå så här illa.




posted by Viktoria @ lördag, mars 11, 2006

5 Comments:

At mars 13, 2006 3:31 em, Anonymous Anonym said...

Håller tummarna för henne åt dig, jobhigt när det händer!
Jag hoppas att det går bra för er alla och alla får vara friska nu, men det kanske är lång väg dit
Skickar mina varma kramar till er iallafall
Kram kram kram

 
At mars 13, 2006 4:59 em, Anonymous Anonym said...

Usch och fy för sånt där, man känner sig ju så maktlös!

Hoppas det går bra!

 
At mars 14, 2006 2:21 em, Blogger Karin said...

Tänker på er massor.

*kramar*

 
At mars 18, 2006 12:22 em, Anonymous Anonym said...

Jag tittade precis in hos dig och fick läsa ditt inlägg om din kära syster och hennes bebis. Hoppas verkligen hon har repat sig, och mår bättre nu *tänker på er* KRAM!

 
At mars 18, 2006 6:32 em, Anonymous Anonym said...

Usch, vilken fasa.. Hoppas att allt går vgen för din syster, det känns ganska starkt att hon är en kämpe som du skriver. Tänker på er *kram*

 

Skicka en kommentar

<< Home